Metaller

Vilka metaller finns att få smycken gjorda av?

Nästan alla metaller går att göra smycken av, men de metaller som jag arbetar med är: Platina, Palladium, Guld och Silver samt en rad speciallegeringar. Det händer att jag jobbar i andra metaller också, men endast i undantagsfall.

När man pratar om smyckestillverkning så kommer det ofta upp en rad frågor om just metallerna, som jag hoppas kunna ge svar på genom en liten presentation av dem:

Innan jag går in på de enskilda metallerna tänkte jag bara gå igenom lite terminologi:
Specifik vikt: Hur mycket en kubikcentimeter av metallen väger.
Smältpunkt: Vid vilken grad metallen smälter.
Finhalt: Hur ren metallen är mäts i tusendelar. Fin-metall, tex fin-silver, håller en renhet
på 999-1000 tusendelar, och stämplas “999″.
Hårdhet: Det finns lite olika skalor och jag vet dessvärre inte vad den vanligaste heter
men man får en ganska god uppfattning om metallens hårdhet genom att
jämföra metallernas siffror med varandra.

Så en presentation av metallerna:

Silver

Finsilver (999)
Smältpunkt: ca 962 C.
Hårdhet: 25.
Specifik vikt: 10,5.

Sterling (925)
Smältpunkt: ca 900 C.
Hårdhet: 75.
Specifik vikt: 10,3
Detta är den överlägset vanligaste silverlegeringen.

830 (verksilver)
Smältpunkt: ca 850 C.
Hårdhet: 80-100.
Specifik vikt: 10.
Är vanligt förekommande i bruksföremål och äldre smycken.

Nysilver är en imitation av silver som består av koppar, nickel och zink. Den används idag men var vanligare förr. Nysilver används främst för bruksföremål, som t.ex. ”matsilver”.
Herlins jobbar inte med nysilver.

Guld

Finguld (999)
Smältpunkt: ca 1063 C.
Hårdhet: 25.
Specifik vikt: 19,3.

18K/750
Guld mäts vanligtvis i ”karat” vilket är 24-delar. Karat kan även stavas Carat men avser då vikten på ädelstenar, och brukar förkortas Ct. 18K är standardhalten och den överlägset vanligaste halten i Skandinavien och några andra länder, medan det runt om i världen även är mycket vanligt med 14K. I tusendelar motsvarar 18K ”750” vilket ibland förekommer istället för 18K bland stämplarna. Herlins jobbar med ett otal olika guldlegeringar som huvudsakligen håller en finhalt på 18K eller högre.
Nedan följer en lista med de vanligaste 18K-legeringarna:

Rödguld/Standard/Mellanfärg
Smältpunkt: ca 860-880 C.
Hårdhet: 170.
Specifik vikt: 14,9.
Detta är den vanligaste guldlegeringen i Sverige. När man pratar om guldsmycken som inte är gjorda i vitguld, så är det oftast denna legering man pratar om.

EU-guld/gult guld
Smältpunkt: ca 880-900 C.
Hårdhet: 140.
Specifik vikt: 15,3.
En något blekare legering som är de flesta europeiska länders motsvarighet till Sveriges rödguld. Har blivit vanligare i Sverige på 2000-talet. Fungerar rent estetiskt inte lika bra på oss bleka nordbor.

Extragult guld
Smältpunkt: ca 900-940 C.
Hårdhet: ca 120-130.
Specifik vikt: ca 15,5.
Mycket ovanlig legering som mest förekommer i smycken där man kombinerar vit, gult och extrarött guld.

Extrarött guld
Smältpunkt: ca 870-900 C.
Hårdhet: 180.
Specifik vikt: 15,3.
Ganska ovanlig legering som gör sig mycket bra mot blek hud. Används ofta till kontrasterande detaljer.

Rosa guld/rose’
Smältpunkt: ca 880-900 C.
Hårdhet: 180.
Specifik vikt: 15,4.
På alla sätt förväxlingsbart med ”Extrarött guld”.

Vitguld är en avdelning för sig och det finns mycket detaljer att känna till innan man tittar närmare på dessa legeringar.
Vitguld uppfanns runt sekelskiftet 18-1900-talet, för att vara ett billigt alternativ till platina men fortfarande exklusivare än silver. Genom att byta ut delar av legeringsmetallerna (vanligtvis silver och koppar) mot Nickel (!) fick man ett vitt guld som dessutom var väldigt hårt. Runt 80-talet uppmärksammades de allergena effekterna av nickel, och ett nickelfritt vitguld efterfrågades allt mer. Man gick successivt över till ett vitguld som var legerat med palladium, som är en släkting till platina. Palladiumet visade sig dock vara ganska lynnigt i legeringssammanhang, och recepten modifierades om och om igen. De vanligaste problemen rörde hårdhet och färg; mycket palladium gav ett ganska vitt men väldigt mjukt guld, lite palladium gav ett hårdare guld med sämre färg. Olika smeder prioriterade olika egenskaper och en rad mellanting uppstod. Sedan 2000-talet har legeringsutbudet stabiliserats men justeringar och nya legeringar görs fortfarande.

Eftersom ingen vitguldlegering helt kan matcha äkta platina i färg, så har det blivit standard att man avslutar ett vitguldarbete med att ”rodiera” smycket. Rodiering är samma sak som förgyllning, med den skillnaden att man lägger på ett lager med rodium istället för guld. Rodium är ytterligare en släkting till platina och ger smycket en mycket vit färg. Eftersom rodiering precis som förgyllning endast är en ytbehandling, så nöts det med tiden av och smycket tappar sin vita färg. Av denna orsak rekommenderas det att man vid behov lämnar in smycket för ”puts och rod”.

Nedan följer en lista med de vanligaste vitguldlegeringarna:

Vitguld standard
Smältpunkt: ca 1040-1080 C.
Hårdhet: 125.
Specifik vikt: 15,7.
Den vanligaste vitguldlegeringen i Sverige. Ersätts allt mer av ”VG16” i exklusivare sammanhang. Herlins jobbar normalt inte med denna legering.

VG16
Smältpunkt: ca 1060-1140 C.
Hårdhet: 140.
Specifik vikt: 15,8.
En mycket vit och seg legering som lämpar sig för hängen och övriga smycken som inte utsätts för alltför hårt slitage. Herlins jobbar normalt inte med denna legering.

Extrahårt vitguld ”Diamant”
Smältpunkt: ca 1020-1090 C.
Hårdhet: 180.
Specifik vikt: 16,1.
Mycket hållbar legering med en något rå och stålaktig glans. Herlins standardlegering i vitguldsammanhang.

Platina
Så vad är nu detta platina, och hur uttalas det? Vi kan börja med uttalet. Det finns två uttal; Plaaatina eller plattiiina, och båda är lika korrekta. Platina är och förblir kungen av ädelmetallerna. Det är vackert vitt, ganska hårt, mycket tungt och extremt ädelt. Det oxiderar inte ens när det smälts.
Eftersom vitguld uppfanns just för att imitera platina så händer det ofta att okunniga förväxlar dem, i tron att vitguld är ett annat ord för platina.
Smycken i äkta platina är ovanliga, då det är en mycket exklusiv metall.

Finplatina (999)
Smältpunkt: ca 1772 C.
Hårdhet: 55.
Specifik vikt: 21,5.

PtCu (960)
Smältpunkt: ca 1730-1745 C.
Hårdhet: 110.
Specifik vikt: 20,3.
En av de vanligare platinalegeringarna på marknaden. Herlins jobbar normalt inte med denna legering.

PtW (950)
Smältpunkt: ca 1830-1845 C.
Hårdhet: 155.
Specifik vikt: 21,3.
En tung och hård legering. Herlins standardlegering i platinasammanhang.

Palladium
Länge var palladium en doldis bland ädelmetallerna och betraktades mest som en legeringsingrediens, men allt eftersom dess släktskap med platina och betydelse för vitguld blivit känt så har den börjat efterfrågas som egen smyckesmetall. Den är ett utmärkt alternativ till vitguld, då den inte behöver rodieras för att bli vit, och är något billigare. Herlins var ett av de första företagen i Sverige att göra smycken i denna vackra metall, och har god rutin i dess hantering.

Finpalladium (999)
Smältpunkt: ca 1555 C.
Hårdhet: 50.
Specifik vikt: 12.

Pd indium (950)
Smältpunkt: ca 1340-1400 C.
Hårdhet: 85.
Specifik vikt: 11,7.
Herlins jobbar normalt inte med denna legering.

Pd rutenium (950)
Smältpunkt: ca 1565-1660 C.
Hårdhet: 100.
Specifik vikt: 12.
Herlins standardlegering i palladiumsammanhang.